Dag 1 Måndag 20 september 2010

Semesterresa sept/okt 2010
Klicka på bilderna för förstoring Bilder finns också som bildspel Damaskus, Aleppo, Istanbul, Sevastopol och Odessa och Riga
Dag 1 Måndag 20 september	Damaskus
Dag 2 Tisdag 21 september	Damaskus
Dag 3 Onsdag 22 september	Damaskus
Dag 4 Torsdag 23 september	Damaskus
Dag 5 Fredag 24 september	Aleppo
Dag 6 Lördag 25 september	Aleppo
Dag 7 Söndag 26 september	Aleppo
Dag 8 Måndag 27 september	Buss/tåg
Dag 9 Tisdag 28 september	Istanbul
Dag 10 Onsdag 29 september	Istanbul
Dag 11 Torsdag 30 september	Istanbul
Dag 12 Fredag 1 oktober	Svarta havet
Dag 13 Lördag 2 oktober	Sevastopol
Dag 14 Söndag 3 oktober	Odessa
Dag 15 Måndag 4 oktober	Odessa
Dag 16 Tisdag 5 oktober	Odessa/Riga
Dag 17 Onsdag 6 oktober	Riga

Vi hämtades strax efter kl 6 på morgonen av Niklas och Åke för färd till flygplatsen. Norwegian skjutsade oss till Stockholm och Arlanda, där vi blev Åkes frukostgäster i SAS Business Lounge. I utrikeshallen såg vi, morgonen efter valdagen alltså, Thomas Bodström på väg att lämna landet - och även politiken som det verkar just nu. Hasse blev av SAS-damen som checkade in oss varnad för att hans pass var ett s.k. ”knakpass” som lätt kan gå sönder. Hon rådde honom att byta ut passet direkt, när han kommit hem från resan.

Vårt flyg gick vid 11-tiden och väl framme på Heathrow åt vi lunch på en pub/restaurang.

Flygbolaget British Midland Airways bmi flight BD 947 tog oss till Syrien och Damaskus. Enligt överenskommelse med hotellet stod där en taxichaufför och väntade på oss och körde oss till Al Madinah eller City Hotel som hotellet också heter. Rummet var vackert - pampiga möbler och praktfullt dekorerat tak – allt i rött och guld och väldigt orientaliskt.

God frukost och sedan var vi beredda att ge oss ut i vimlet. I bordet bredvid satt tre svenska ungdomar och det visade sig en av dem hade bott på Ålidhem under studietiden för några år sedan. Ett av två svenska sällskap vi träffade på i Syrien.

Första intrycket av Damaskus – kaos - hjälp hur tar man sig över gatan i denna enorma trafik. Övergångsställen och ljussignaler fanns i princip inte alls utan det var bara att ge sig ut i gatan och hoppas att alla bilar skulle stanna, vilket de också gjorde. Men tvekade man det minsta, så körde bilarna direkt.

Vi promenerade till Old City och alla soukar ( Souk (سوق, även sook, souq, eller suq) är ett kommersiellt kvarter i en arabisk stad). Olika kvarter/gator var specialiserade på vissa varor som tyger, godis, kryddor, kläder etc. Där i Gamla sta´n finns förstås också riktigt gamla byggnader där folk lever och bor.

Det var väldigt varmt. Vi såg uppgiften 38 grader någonstans under Damaskusvistelsen och det stämde säkert. Därför slank vi då och då in på något kafé och tankade vätska. En man kom fram till vårt bord på ett kafé och frågade på korrekt svenska om vi kom från Sverige. Han hade bott i Severige i ett år för 20 år sedan och hade fortfarande vänner kvar här bl a i Kramfors. Han tog oss till Khan As'ad Pasha - en vacker byggnad - ett värdshus som använts av resande handelsmän och byggdes på 1700-talet.

Kort siesta på eftermiddagen var nödvändig i hettan. Hasse och Åke gick för att klippa sig. Hos frisören fick de en omfattande behandling, vad sägs om klippning, rakning, trimning av ögonbryn, borttagning av hårväxt i näsa och öron, huvudmassage samt invaxning av kinder och öron. Pris 150 Skr. På kvällen promenerade vi åter till Gamla sta´n för att äta middag. Den restaurang vi fått tips om via hotellet var fullbokad, så vi valde en annan på måfå i närheten, där vi åt meze, lite olika kebabspett och drack vatten och blev bjudna på en efterrätt ngn slags chokladpannkaka. Sedan gick vi till en annan restaurang Old City och delade på en flaska Chateau Kzara, åt nötter och lyssnade på en saxofonspelare.

Mannen vi träffade i går hade erbjudit sig att – mot betalning - guida oss i dag, vilket vi accepterade. Han hämtade oss vid hotellet i sin nya bil, Hyundai årsmodell 2011 faktiskt, och körde till några sevärda platser söder om Damaskus, mot gränsen till Jordanien.

Först åkte vi till den gamla staden Bosra - ett objekt på UNESCOs Världsarvslista. Den första nabateiska staden från det andra årtusendet före Kristus. Byn blomstrade under romarnas tid, och spelade senare en viktig roll i profeten Muhammeds tidiga liv. Där koncentrerade vi oss främst på den gamla teatern som är välbevarad och används även i dag. Den berömda amfiteatern som byggdes under andra århundradet e.Kr har plats för femtontusen åskådare och anses vara den vackraste och mest välbevarade av alla romerska amfiteatrar i världen. Scenen är 45 meter bred och 8 meter djup. Varje sommar uppträder arabiska och internationella artister på scenen. I staden finns mängder av ruiner från romartiden, resterna av en bysantinsk kyrka, liksom en moské som sägs ha byggts på den plats där profeten Muhammeds kamel stannade för att vila samt ytterligare en moské från islams första tid. En muslimsk fästning som dateras tillbaka till Ayoubit- och Mamlukperioden finns fortfarande kvar. Här finns vidare återstoderna av murar och en stor bassäng 155x122 meter från nabatéernas tid, en romersk triumfbåge från talet, ett nabateiskt tempel från första århundradet samt en bysantinsk katedral från 300-talet

Under denna resa besökte vi också en gammal kyrkoruin, Qanawat, med vackra ornament på de bevarade resterna och såg även ett gravrum med kistor bl a. Lunch på en restaurang ute på landet och så blev vi skjutsade till den nedlagda järnvägsstationen inne i stan, där man kan köpa biljetter fortfarande, dock inte tidigare än ett dygn innan tågens avgångstid.

Där på järnvägsstationen satt faktiskt en kvinna i luckan . Men i övrigt så ser man nästan bara män i arbete. Alla försäljare i soukerna är män. All personal på hotellet är män. Vad händer om/när kvinnorna börjar förvärvsarbeta. Stor arbetslöshet bland männen gissar jag.

På kvällen hade vi stämt möte med vår syriske vän och hans två söner Matthew och Michael för att äta middag. Först visade han oss till ett fint hotell som han ville rekommendera. Så gick vi till restaurang Yasmine – riktigt trevligt ställe med god mat.

På vägen hem tittade vi in i Nasser Palace, där endast en familj bodde tidigare. Nu fanns där många lägenheter runt en imponerande innergård. Taxi till hotellet.

Frukost och sedan i väg till järnvägsstationen för att köpa biljetter. Värmen håller i sig förstås och Hasse känner sig lite seg i dag. Antagligen vätskeunderskott.

Ursprungligen byggt för den ottomanska guvernören i Damaskus, Assad Pasha al-Azem, men nu är platsen museum. När det byggdes avleddes vattnet från Barada-floden så att slottsträdgården alltid skulle kunna få tillräckligt med vatten t o m under de varmaste sommardagarna. Antika romerska kolonner hämtades från Bosra till ingången till palatset. I dag visas där arbete och liv i det ottomanska riket. Varje rum inom slottet har byggts om och är speciellt inredda för att visa 1700- och tidigt 1800 tals stilar och traditioner.

Vi drack te på Kafé Eco och träffade där två svenska ungdomar som var på en dagstur i Damaskus från Libanon.

Damaskus Historiska Museum finns i ett hus med åtta rikt dekorerade rum utanför en central gård. I några rum visas bilder och skisser av gamla Damaskus, och där finns en storskalig modell av Gamla sta´n, men det är rummen i sig med inläggningar, marmor, träsniderier och målade tak, som är mest intressanta och väldigt eleganta.

Kort siesta och promenad till Damaskus Nationalmuseum innehåller högklassiga arkeologiska och historiska samlingar och täcker 11000 år av Syriens historia. Många av de viktigaste fynden från utgrävningar i Syrien finns utställda här.

Utställningen kring synagogan i Dura Europos i Syrien från omkring 250 e.Kr var tyvärr stängd för renovering.

Den västra flygeln ägnas Ugarit en bronsåldersstad vars ruiner ligger i en stor konstgjord kulle som heter Ras Shamra, 10 km norr om Lattakia vid Medelhavskusten av Syrien. Ruinerna, cirka en halv mil från stranden, upptäcktes först av en bonde som plöjde. Ugarit blomstrade från cirka 1450 till 1200 f.Kr., och då var det helt ödelagt. Där finns bl a små lertavlor som innehåller det äldsta alfabetet i världen

Den östra flygeln innehåller utställningar med keramik, skulpturer och glas. Hela trädgården utanför museet är också fylld med ”utgrävda” föremål.

Klockan 2000 blev vi hämtade av en man som är farbror till en arbetskollega till Åke. Åke hade ringt honom tidigare under dagen. Han tog oss i taxi utanför stan, i närheten av flygplatsen, med en alladinlampa som riktmärke, till en gigantisk restaurang, ungefär 1000 stolar och allt under bar himmel. Där blev vi bjudna på en god middag av denne vänlige man, som tyckte att Åke skulle lära sig arabiska. Lätt som en plätt, ansåg han.

När vi loggade ut från hotellet på kvällen fick vi var sin träask med intarsia som present. Angenämt.

Receptionspersonalen på hotellet var jättetrevliga och hjälpsamma, men jag lyckades inte lista ut om Mr Tarek var en av dem. Det är honom jag har korresponderat med via e-post.

Upp kl 0515 och i taxi till järnvägsstationen några kilometer utanför staden. Tåget gick kl 0650 och var framme 1210 i Aleppo.

Vi checkade in på Al Siahi Hotel eller Tourism Hotel som det också tycks heta. Låg 3 stjärnig kvalitet, inte så fräscha rum, men fullt fungerade med AC och badrum. Ut på promenad direkt för att hitta en restaurang, eftersom vi inte hade ätit något tidigare under dagen. Mexikansk restaurang blev det.

Ett exempel på syrianers vänlighet är när Åke frågade mannen på bilden var en speciell gata ligger. Han svarar att den ligger långt härifrån men min bil står här borta jag kan skjutsa er.

Så kollade vi var bussterminalen låg, därifrån vi senare skulle ta oss till Adena i Turkiet. Coca-cola och fruktjuicer blev det på ett internetcafé. I en liten spritbutik talade den armeniske ägaren så entusiastiskt om armenisk konjak, att håren reste sig på hans armar menade han. Tyvärr hade han ingen sådan konjak att sälja i sin lilla butik.

Tillbaka till hotellet för uppackning och då upptäckte jag att min kära orangefärgade necessär inte fanns i väskan! Jag förstår inte – det enda jag skulle lägga ner på morgonen var den. Jag kan inte ha glömt den i Damaskus. Väskan stod sedan inom synhåll under hela tågresan. Men skulle någon typ städaren verkligen gå in på vårt hotellrum i Aleppo och öppna min väska och ta en necessär. Verkar lika otroligt! Faktum kvarstod – tji necessär. Toalettartiklar går ju lätt att köpa nya, men jag hade min bettskena där också. En affär på minst 4000 kr. Onödigt. Jag mailade till hotellet i Damaskus och frågade om de ev. hade sett någon kvarglömd necessär och fick detta vänliga svar från Mr Tarek:

Thank you very much for choosing our hotel, i hope that you had with your family a pleasant accommodation in our hotel.

Any way if you need any medicine or toilet things,i can pay them, and sent Them to you.

Jätterart. Jag talade med hotellet per telefon också, men ingen necessär dök upp, så det är bara att bita ihop (!) och gå vidare. Vi åt på kvällen på en restaurang som heter Sissis House - god middag, Herrarna tog lamm och jag körsbärskebab med libanesiskt vin därtill och vi avslutade kvällen på Sissis med en drink i deras bar som är en grotta .

Frukost med utsikt över torget Saadala Jabri Square heter också Kouwatly Square. Övriga gäster här är några tyska turister, men som det står om hotellet i resehandboken ”very popular with Arab business travellers”, så de flesta gästerna klassar jag inom den kategorin plus ett par engelsmän som verkar vara här på arbetsuppdrag. I dag har vi handlat bussbiljetter till Antakya – Adana vid den bussterminal jag läst om på Internet.

Vi åt lunch på en restaurang som heter Ahlildar med utsikt mot den stora moskén. Vi såg på det berömda citadellet från utsidan och besökte Aleppos soukar. Jag köpte ett halsband och vi blev bjudna på kakor av en vänlig försäljare. Tyvärr blir man till slut övermätt av detta varuöverflöd, mycket är Kinaimport dessutom numera. Med viss möda och lite tur hittade vi till slut gatan där alla kopparslagare arbetade. Det hamrade, knackade och slog överallt i varenda butik/verkstad. En riktig hantverksgata.

I dag har det duggat lite då och då och vi har även sett några blixtar, men värmen finns kvar.

Hasse och Åke gick och badade haman och senare på kvällen hittade vi en trevlig restaurang, där maten var helt OK och servicen ypperlig av en egyptisk kypare. Vi var de enda gästerna.

En lång frukost med utsikt över torget och ett stilla regn. Promenaden gick denna förmiddag till Aleppo Nationalmuseum.

Många historiska perioder finns utställda i museet, men störst vikt läggs vid järnåldern. Bottenvåningen består av två huvuddelar: Sektionen för förhistorisk kultur och Sektionen för gamla syriska civilisationer. Den första sektionen är en stor hall som innehåller många exempel på stenåldersobjekt och verktyg funna i Syrien. Den andra sektionen består av flera rum, klassificerade geografiskt enligt de syriska regionerna och ägnas åt gamla civilisationer i Syrien. En hel del bronsåldersobjekt från Hama och Ugarit är utställda i dessa hallar, statyer och kilskriftmanuskript från Mari, däribland några saker upptäckta av Agatha Christie 's make, Max Mallowan. Dessutom alltså en hel del järnåldersobjekt och även assyriska statyer.

Sektionen för klassiska lämningar: uppvisar föremål från de grekiska, romerska och bysantinska perioderna, som mynt, mosaik, glas och lergodstillverkning.

Sektionen för modern konst: Dedikerad till moderna konstnärer i Aleppo och Syrien. Där finns även en skalenlig modell av den gamla staden Aleppo och en mosaik från 500-talet.

På museets innergård står stora statyer av forntida hettiter och romerska mytologiska karaktärer och en stor mosaik från 300-talet, medan andra statyer av assyriskt, arameniskt. bysantinskt och arabiskt ursprung är utställda på framsidan .

Vi gjorde sedan halt på ett kafé vid citadellet och gav oss därefter in i soukarna ännu en gång. Vi handlade halsdukar och jag köpte mera halsband.

Tyvärr har den nya bakteriefloran börjat göra sig påmind, så varken Åke eller jag har någon större matlust f n, medan Hasse mår prima.

Siesta och sedan ut på middag – ett hotell med restaurang på taket. Fin utsikt över Aleppo. Hasse fick prova på vattenpipa med grapesmak från två unga tjejer som satt vid bordet bredvid oss. Det blev lamm, som vanligt, för Hasse, medan Åke och jag åt enbart ris. Sista kvällen i Aleppo.

Kl 0415 promenerade vi iväg med våra väskor till bussterminalen. Jag hade ju läst att det rörde sig om minibussar, så jag blev lite fundersam, när det stod en stor turistbuss där som vi skulle åka med, men allt var förstås i sin ordning. Killen från bussföretaget åkte med till Antakya och han servade oss med vatten, väskbärning etc. Vi hjälpte honom i gengäld genom att bära några cigarettlimpor – helt lagligt – över gränsen. Proceduren med passkontrollen vid turkiska gränsen tog lite tid men vi kom till Antakya ungefär på angiven tid. Biljetten som vi köpt i Aleppo blev här utbytt mot en handskriven. Vi fick vänta i en timme tills bussen som skulle ta oss till Adana kom. Den bussen gick förresten vidare till Antalaya - så känt för alla Turkietresenärer från Umeå.

Hastigt och lustigt är vi alltså i Turkiet nära Medelhavet och kom till en jättestor busstation. Därifrån tog vi raskt taxi till järnvägsstationen för att skaffa biljetter till tåget som gick vid 1400-tiden för att vara framme i Istanbul dagen därpå på förmiddagen. Tyvärr fanns det bara två sovvagnsplatser kvar, så Åke offrade sig och satt hela tiden i en vagn med sk Pullman seats. Förunderligt vackert landskap som passerade förbi, höga, dramatiska berg, raviner och vidder. Tåget gick lugnt.

Vi kom till Istanbul vid 9.30-tiden. Haydar pasa stod det på järnvägsstationen. Istanbul - en stad med 13 miljoner invånare. Vårt nästa mål var agenten, där vi skulle köpa/hämta våra båtbiljetter . Han fanns i Karaköy-området och vi skulle ta en taxi dit. Men taxichauffören sade med hjälp av en engelsktalande kollega att han inte ville köra oss dit – för långt – men att han kunde köra oss till färjan som gick dit i stället. Sagt och gjort. Vi stuvade in oss och bagaget och åkte 3-400 meter, där chauffören pekade på färjan och lastade ur våra väskor. Mycket humant att inte köra upp turister. Han nekade dessutom till att ta emot någon form av betalning. Istanbul har en mycket omfattande båttrafik mellan den asiatiska och den europeiska sidan och även hållplatser längs sidorna – stora passagerarfärjor och en och annan bilfärja. Väl framme i Karaköy-området hittade vi Leges Turism – ett litet kontor, som agenten delade med flera firmor i branschen, på tredje våningen i ett hus nära kajen, där ”vår” båt Princessa Elena redan låg, såg vi när vi kom med färjan.

Fartyget var fullt, vilket innebar att jag skulle bo i en hytt med tre damer och karlarna skulle dela hytt med två herrar. Lite surt att höra det nu . Någon svit var inte att tänka på - ej heller någon tvåpersonershytt. Det fanns en svit och den var förstås upptagen och very expensive sade agenten. Vi frågade om hotelläget i Istanbul och agenten erbjöd oss direkt att bo på båten de två nätterna innan avgång för det facila priset av 15 US dollar/pers inklusive frukost och middag. Vi nappade på erbjudandet och det var nog inte så dumt att vänja sig vid båten innan avgång. Båten låg på kryssningsfartygsplats och vi fick visa passen varje gång vi skulle ut till och in från båten. Trappan upp till båten var lite provisorisk, tyckte jag, och hela båten kändes gammal och inte så väl underhållen. Visserligen städade några ukrainska damer på båten både dag och natt, men gamla heltäckningsmattor, usla duschutrymmen att dela med många, trasiga toalettstolar, etc är inte lätt att rå på. Nåväl, Jag bor ensam i en fyrapersoners hytt tills vidare och Hasse och Åke är också ensamma i sin.

Vi gick i land och tog en personfärja på måfå och hamnade på ett ställe, varifrån vi tog en ny färja. På spaning efter turistinformationskontor – två såg vi, men bägge var mycket stängda. Fortfarande är det risdiet för de magsjuka, men Hasse tuggar på. Vi åt inte middag på båten denna kväll utan besökte en servering ute på sta´n.

Rejäl frukost på båten. Stekta ägg och bröd med inbyggd korv förutom den sedvanliga frukostmaten bröd, ost, te, kaffe etc. Så bjöds vi varje dag på en röd dryck med utpräglad röksmak. Vet ännu inte vad det var vi drack.

Vi gick i land promenerade över bron till Eminönü, som är en del av den gamla staden på halvön mellan Gyllene hornet och Marmarasjön och gick omkring bland myllret av människor och massor med små affärer. Lunch på ett typiskt turistställe. Mer promenad och en turkisk kaffeslurk intill den blå moskén. Vi tog spårvagnen tillbaka till båten. Nu har flera kryssningsfartyg börjat anlända och ”vår” båt blir bara mindre och mindre när man jämför. I dag anlände den eleganta M/S Nieuw Amsterdam. Fartyget som tillverkades på Fincantieri-Cantieri Nav. Italiani S.p.A. i Italien levererades till Holland America Line i juni 2010 och avgick på sin första kryssning i juli detta år.

Middag på båten Sallad Russe och en matig soppa med kött och korv tror jag. Därpå kött, potatis och grönsaker plus någon efterrätt. Vi tog ett glas konjak i baren och satt sedan ute på däck och tittade på båttrafiken och ut över Bosporen, där Europa och Asien möts. Vi bor alltså på Europasidan.

Avresedagen – Frukost med vällinggröt, korv med syrad kål plus övriga frukostingredienser. Vi gick till Istanbuls moderna museum som låg alldeles i närheten av båten. Där visades konstens utveckling från 1900-talets början fram till i dag plus att de hade en omfattande modeutställning med alster av en känd designer Hussein Chalayan från vardagskläder till mera futuristiska skapelser. Vi fikade på deras fashionabla kafé.

I dag hade den också jättestora båten Queen Victoria Cunardrederiets senaste kryssningsfartyg kommit till vår kaj.

Sedan tog vi en taxi över Bosporenbron för att Hasse ville att vi skulle gå över bron – från Asien till Europa. Men det gick inte - all gångtrafik var förbjuden sade polisen, trots att det finns rejäla trottoarer i båda färdriktningarna. Så det blev buss i stället och senare tunnelbana till kvarteren ovanför där vi bor. Där åt vi en utmärkt lunch på en bra krog Big Chefs. Pastarätterna var goda och efterrätterna gudomliga – en med mandelmassa och sorbet vackert serverad i ett äpple och en annan var ett härligt mousseliknande inkråm med chokladsarg och spunnet socker till. Med vin och allt gick notan på 167 turkiska pengar, gånger 5 ungefär till svenska slantar.

Tillbaka på båten hade människorna som skulle åka med över Svarta Havet börjat komma. Två unga tjejer dök upp hos mig. Den ena talade flytande engelska/amerikanska och rätt snart kom vi på att deras killar hade fått de två sängplatserna hos Hasse och Åke. Eftersom det inte heller skulle komma någon fjärde dam till oss, så bytte vi raskt hytter så att mitt herrsällskap flyttade in hos mig och flickorna drog iväg till sina pojkvänner. Smidigt!

Middag vid 20-tiden – gurksallad, soppa, kött och potatis, melon. Sedan var det facecontrol i Baren av turkisk passpolis, så intendenten hade samlat in våra pass tidigare under kvällen. Då visade det sig att Hasses pass hade gått sönder, dvs sidan med foto och alla uppgifter satt löst, mer än halva sidan hade lossnat.

Med hjälp av sitt körkort fick han i nåder lämna Turkiet. But don´t come back with this passport sa polisen. Vi tror att den turkiska passpolisen själv hade sabbat passet, när det kördes i någon avläsningsmaskin. Varför gick passet sönder?` Orsaken är ett tillverkningsfel på de svenska EU-passen från 1998-2005. Oftast är det sidan med foto och personuppgifter som går sönder. Enligt Rikspolisstyrelsens beräkningar har en kvarts miljon pass felet. Handlar det om ett fabrikationsfel ersätter Rikspolisstyrelsen extrakostnader, för till exempel provisoriska pass, ny flygbiljett eller extra hotellnatt.

Ur landet kom han, men hur ska han ta sig in i Ukraina? Ingen visste just då. Jag blev förstås jätteorolig, även om det mesta går att lösa. Båten gick redan klockan 22 – två timmar före utsatt tid och vi satt ute på däck och tittade på den vackra upplysta jättestaden Istanbul – Europas kulturhuvudstad i år 2010 tillsammans med Essen i det tyska Ruhrområdet och Pécs i södra Ungern.

Nu seglar vi och turligt nog är det lugnt på Svarta havet. I natt gungade det något, men fullt uthärdligt. Frukost Grov pastej, smördegsbulle, chokladbit plus det vanliga på ett frukostbord. Vi satt växelvis ute på däck och inne på rummet. Vi löser sudoku alla tre. Hasse har sina i telefonen. Smart! Lunchtime soppa med lammkött, kyckling med spagetti och gröna ärtor En rysk kvinna som varit i Turkiet och badat satt kvar vi vårt bord när vi kom till den andra sittningen. Det är ca 200 passagerare på båten, om nu båten var fullsatt. Åke har sett en delfin som hoppade ett par gånger! Vi fick passen i dag men Hasses behöll intendenten på båten Natacha, Hon skulle kontakta den ukrainska passpolisen och berätta att den turkiska passpolisen hade sabbat passet. Kanske, kanske slipper Hasse åka till svenska ambassaden i Kiev och skaffa ett nödpass. Finns ju inte något att roa sig med på båten, så måltiderna blir höjdpunkter: Middag : Soppa, kyckling med ris och melon till efterrätt plus den röda röksmakande drycken. Vi ser inte så mycket av övriga passagerare heller. De tycks mest hålla till i sina hytter, men det verkar vara ordinära medelsvenssonsukrainare som reser på denna kryssning och gissar jag inköpsresa till Istanbul.

Intendenten på båten Natacha kom in till oss tidigt med den unga engelsktalande flickan som tolk och berättade att hon varit i kontakt med den ukrainska passpolisen och informerat dem om att den turkiske polisen hade kraschat Hasses pass och Sevastopols passpolis tyckte då att hon skulle klistra fast sidan, vilket hon också hade gjort . De hade också sagt att det nog var OK med inpassering, om Hasse lämnade en rapport om skeendet i passkontrollen. Natacha var märkbart uppjagad och echaufferad av händelsen. Kanske skulle han slippa åka till Kiev och skaffa nytt pass sade hon, kanske….

Båten lade till och passagerarna skulle släppas iland 10 och 10 och vi hamnade i den första gruppen. Varför de hade grupper om 10 berodde nog på att alla hade handlat så mycket i Turkiet och alla varor måste ju deklareras och visas upp för tullarna. Åke gick först av oss genom passkontrollen, så kom Hasse och när de såg hans namn togs han genast åt sidan av en yngre kvinnlig militär i camouflageuniform. De var ju förvarnade. Även jag fick passera. Sedan fick vi vänta i nära 40 minuter innan Hasse dök upp. Då hade han bl a undertecknat en rapport på ukrainska med sitt namn, trots att han ju inte visste vad hon egentligen skrev, som hans svar på hennes frågor. Hon hade sagt att det var ett problem but not a serious problem. Och till oss som väntade sade hon också glatt att det inte var någon fara. Jag såg väl hemskt orolig ut, förstås.

Vi promenerade i väg upp mot denna märkliga stad Sevastopol på Krimhalvöns sydligaste spets i Svarta havet i södra Ukraina med omkring 379 000 invånare (december 2005). Staden har ett strategiskt läge och en utmärkt naturlig hamn i Severnajabukten. Den var tidigare bas för Sovjetunionens svartahavsflotta och är idag Ukrainas största flottbas, men också ryska svartahavsflottans bas, eftersom Ryssland hyr in sig med flottbasen hos Ukraina enligt ett avtal som löper till år 2019. Staden är också en viktig turistort. Sevärt i staden är, förutom de många marina museerna, även det stora panoramat (en uppbyggd scen med utrustning och andra museiföremål, som omärkligt i fonden övergår i en panoramamålning), som visar försvaret av bastionen Malakov under krimkriget.. Fram till 1996 var Sevastopol stängt för utländska turister. Bland näringar märks, utöver handel, transport och turism, industri samt produktion av livsmedel. Befolkningen är till majoriteten ryskspråkig (Källa: Wikipedia)

Vackra vita byggnader, lummiga parker och många monument och minnesmärken fanns det i just denna del av staden. De unga flickorna trippar omkring på jättehöga klackar. I dag är det lördag och tydligen vigseldag. Flera brudpar poserade i parkerna. Vi hittade lätt hotell Sevastopol, där vi fick lämna in våra väskor, köpte en karta och drack kaffe i hotellfoajén. Senare i dag ska vi här träffa en person som för oss vidare mot nya äventyr. Efter en runda i omgivningarna där det fanns många marknadsstånd och en hel del människor som strosade omkring i det vackra vädret, vände vi åter till hotellet, där Åke bjöd på en fantastisk lunch i deras eleganta matsal: fiskrätter, mousserande vin och härliga efterrätter. Vi hann med en vidare promenadsväng i centrum innan vi ånyo gick till hotellet nu för att - mycket riktigt – möta den chaufför som skjutsade oss till Simferopol på drygt en timme. Han körde väldigt, väldigt fort tyckte jag, men fram kom vi. Han medförde också de fyra 2:a klass sovvagnbiljetter som vi beställt - för att få en egen kupé på vår tågresa mellan Simferopol och Odessa som skulle starta 19,30. Väntetiden fram till avgång tillbringade vi i en jättestor väntsal med massor av stolar vända åt samma håll - såg mer ut som en biosalong. Tåget var gammalt, galonsäten och svagt ljus, Sängkläderna kändes inte jättefräscha och jag vill inte berätta om toalettens kondition. Tåget gick sakta, sakta och gungade, skumpade och krängde. Jag kände mig mer yr i mössan av denna färd än av båtresan. Sov inte alls bra på natten.

Ankomst till Odessa Station vid 8-tiden och efter en halv timme dök den förbeställde chaufför upp som körde oss till vår förbeställda lägenhet. Ruffig bakgård, trappan upp än mer spartansk men där stod vi framför en elegant säkerhetsdörr och lägenheten där innanför var nyrenoverad och helt OK. Stort sovrum, ny sovrumsmöbel, fräscht badrum, vardagsrum med utvikbar säng, stor TV med 75 kanaler– ingen engelskspråkig – väl utrustat kök. Vi gick ut handlade frukostmat och tog det sedan lugnt i lägenheten under dagen. Nattens tågresa satte sina spår, kanske. Mot eftermiddagen gav vi oss ut i staden. Vi hörde några Glenn Miller-låtar spelade av ett storband i en park, Entusiastiska åhörare tog sin en svängom. På måfå valde vi en restaurang, där vi – ånyo – var de enda gästerna. Antagligen var vi väldigt tidigt ute, för maten var helt OK. Temperaturen i Odessa var c:a 12 grader, lite grinigt. Vi hade nog kläder mer anpassade till en högre temperatur.

Ut på sta´n. Målet var ”Ukraine Tours”, en agent som förtjänstfullt hjälpt oss med resor och bostad. Vi vill hälsa på mer i allmänhet och så hade vi nämligen kommit fram till att den lägenhet vi bodde i, inte var den lägenhet vi beställt via nätet och så fungerade inte Internetuppkopplingen där . Angivet nätverk fanns inte konstaterade Hasse. På uppgiven adress hittade vi ingen agent men väl en ung kvinna Julia som förmedlade dessa lägenheter, men som inte ingick i Ukraine Tours sa hon. Vi lyckades reda ut att Ukraine Tours hade tilldelat oss en annan lägenhet – samma pris - via ett mail som skickats efter det att vi hade lämnat Sverige. Vår aktuella adress i Odessa var Gavannaya Street 7 Apartment 4 Odessa.

Internetproblemet skulle först lösas genom att Julia kom till lägenheten för att ordna upp problemet men det kunde hon ju inte. Så nästa åtgärd blev att en Olga som ägde/förvaltade lägenheten kom dit senare under dagen tillsammans med sin son och hon kunde via telefonkontakt med en tekniker fixa nätverkskontakten. Vi träffade alltså aldrig någon företrädare för Ukraine Tours i Odessa - ett virtuellt företag som lever enbart på nätet, tycks det.

På förmiddagen blev det kaffe och en alldeles för mäktig pannkakstårtbit. Vi promenerade runt i staden, gick förstås utför den berömda Potemkintrappan. Trappan anses vara en formell entré till staden från havssidan, och är det mest kända landmärket i Odessa. Trappan var ursprungligen känd som Boulevardtrappan, Giganttrappan och Richelieutrappan.Det översta trappsteget är 12,5 meter brett, och det nedersta trappsteget är 21,7 meter. Trappan är 27 meter hög, och sträcker sig 142 meter, men ger en illusion av att vara längre. Trappan designades som en optisk illusion. En person som tittar ner från trappan ser bara de sammanbindande plattformarna mellan trappetapperna, och trappstegen är osynliga, men en person som tittar upp ser bara trappstegen, och plattformarna är osynliga. En annan illusion är trappans utformning med bredare trappsteg längre ner, vilket skapar ett falskt perspektiv. Att se uppför trappan gör att den ser längre ut än vad den är, och att se nedför gör att den ser kortare ut. (Källa: Wikipedia).

Vi besökte även en synagoga– herrarna för sig med lånade kippor och damen för sig.

Bilder ur Sergej Eisensteins mästerverk Pansarkryssaren Potemkin. Barnvagnen som störtar utför Odessatrappan medan människorna massakreras av tsarens soldater. Filmen ansågs farlig och visades inte i Sverige förrän på 50-talet, 25 år efter premiären.

Vår sista middag tillsammans på denna resa intogs på en restaurang som bryggde sitt eget öl, typ sportrestaurang.

Sista dagen i Odessa. Hasse och Åke gick ut på sta´n efter frukost, medan jag stannade kvar i lägenheten och försökte bl a bringa ordning i min väska inför resan. Taxin kom kl 12.15 och hämtade oss för transport till flyget. En liten flygplats med tanke på att Odessa ändå har över miljonen invånare. Åke begav sig till utrikes avdelningen (München) medan vi ju skulle åka inrikes till Kiev. Inga problem för Hasse att passera någon passkontroll. 1505 gick vårt plan och en timme senare landade vi i Kiev.

Vi vistades på flygplatsen Borispol fram till kl 20.10 då planet till Riga gick. Där såg jag något som jag aldrig sett tidigare. En till synes helt vanlig yngre man med jeans och jacka tog på sig en kalott och svepte sedan en stor sjal runt sig och över huvudet. Så knöt han på sig en svart liten ask med två remmar som typ en pannlampa på huvudet och därefter följde en lång procedur när han band långa, svarta remmar hårt om vänster arm och placerade en likadan ask även där på överarmen. Sedan började han läsa längst bak ur en tjock bok och såg allt mer engagerad ut.

Kipa på huvudet och sjalen var en tallit, en speciell bönesjal som flertalet judiska män bär när de ber. Man placerar talliten över axlarna, men täcker även huvudet med den under speciella böner. Det är hörntofsarna, som på hebreiska kallas tsitsit, som ger talliten dess religiösa betydelse. Den som ser på dem ska bli påmind om Herrens alla bud i enlighet med befallningen i 4 Mos 15:37-41.

En ortodox jude som genomförde en bönestund, javisst, men att detta var fallet visste jag inte, förrän jag kom hem och googlade.

Vi hade precis hört om förhöjd säkerhet på offentliga lokaler Europa runt på grund av något terroristhot, så okunnig som jag var, sa jag till Hasse att vi flyttar oss härifrån till någon bänk längre bort i vänthallen.

Passet fortsatte att fungera. Vi kom i väg i tid och landade kring 22-tiden på Rigas flygplats och tog direkt en taxi till hotellet Old Riga Palace, som vi hade bokat redan hemifrån.

Upp till stor frukost på Old Riga Palace. Vi checkade ut vid 11-tiden. Lämnade väskorna på hotellet och åkte sedan på en stadsrundtur med buss och svensk guidning i hörlurarna. Riktigt kallt och ruggigt 8-10 grader, tyckte jag, som allt mer saknar värmen i Syrien.

En del av dagen tillbringade vi i Rigas soukar, dvs hangarbyggnaderna där alla handlar allt.

På jakt efter mat hamnade vi så småningom på Monterosso, en av de tjusigare restaurangerna i Riga, tror jag. Vi åt pizza och drack öl, men de hade en omfattande meny med många italienska rätter och en imponerande vinlista.

Taxi ut till flyget och jag blev lite orolig i bilen , eftersom vi hamnade i den värsta rusningstrafiken, som inte alls rusar, dvs står mest still. Men vi hann utan problem.

Efter alla in- och utpasseringsformaliteter, där ingen hade några synpunkter på Hasses pass, puh, bänkade vi oss vid gaten ca 45 minuter innan avfärd. Då hittar Hasse inte sitt eländiga pass! Han vände ut och in på sin ryggsäck en gång och jag en gång. Nada! Han gick tillbaka till tidigare kontroller och frågade, men inget pass. Det stod klart att utan pass kommer han inte iväg med planet. Det började dra ihop sig till avgång. Han gick ett varv till och skulle kolla på alla ställen han hade visat passet och jag dök ner i hans jätteryggsäck en gång till och HITTADE passet, dolt delvis bakom en flik i ryggsäcken, delvis under en burk inlagd stör som han fick öppna och visa innehållet i, för att få med sig burken vid väskgenomlysningen. Nu saknades bara Hasse! Många medresenärer var involverade i vårt problem, så när Hasse slutligen kom mot gaten mötte han en för honom okänd person som sade att jag hade hittat passet. Så skönt!

Flyget mellanlandade i Vasa och enligt tidtabell strax efter kl 22 landade vi på Umeå Air Port , blev mötta och hemskjutsade av Maj-Lis.

PS Hasse har nu varit hos polisen och reklamerat sitt pass. Han får ett nytt efter fem arbetsdagar. De behöll det eländiga knakpasset. DS


Förort	Damaskus "IKEA"	President Bashar al-Assad	Amfiteatern

Stadsmuren		Butik startad 1920

Kryssningsfartygen Queen Victoria och Princessa Elena		Bosporenbron dag och natt


		Hotell Sevastopol
Restaurang i hotellet	Vänthall i Simforopol	Tåg mot Odessa


Ej skrivkunniga får hjälp	Duk- och kryddsouk. Garanterat två gulor i äggen.



Skelett från ett tvåårigt neandertalbarn. Större delen av skelettet är original och ca 50000 år gammalt. Fyndplatsen var i en grotta i Syrien.


Entre och omklädningsrum i haman.


			Damskomodet i Odessa